Vem står kvar när det blåser? (podd) 

Text av Lasse Reuterberg:

Det är enkelt att försvara nämndemän när allt fungerar. Det är betydligt svårare när rubrikerna blir stora, kritiken hård och människor snabbt börjar kräva avståndstaganden. Då gömmer man sig gärna bakom krav på mer utbildning, skärpta kontroller och nya rutiner. Sådana åtgärder kan vara viktiga, men just där och då behövs ofta något mycket enklare, lite mänsklig och kamratlig kontakt. Någon som ringer, lyssnar och visar att den drabbade inte står ensam.

Att stå upp för en nämndeman som hamnat i en svår situation betyder inte att man försvarar felgrepp, dåligt omdöme eller rena klantigheter. Fel ska granskas, ansvar ska kunna utkrävas och uppdraget kräver höga krav på både omdöme och laglydnad.

Men bakom varje anklagelse, rubrik och beslut finns också en människa.

Den människan kan plötsligt befinna sig mitt i ett händelseförlopp som hon aldrig varit förberedd på. Telefonen ringer. Journalister söker svar. Bekanta drar sig undan. Organisationer blir försiktiga och människor som tidigare gärna stod nära börjar ta några steg åt sidan.

Ibland sker detta innan någon ens hunnit klarlägga vad som faktiskt har hänt.

Det är just då stödet behövs som mest.

Jag minns fortfarande med värme när dåvarande förbundsordföranden Stefan Blomqvist ringde mig efter händelserna i Almedalen. Jag hade hamnat mitt i händelsernas centrum efter att ha tacklat omkull Ing-Marie Wieselgrens mördare.

Stefan ringde inte för att utreda vad som hade hänt. Han ringde inte för att bedöma min insats eller formulera ett pressmeddelande. Han ringde för att fråga hur jag mådde och erbjuda sitt stöd.

Det var ett enkelt telefonsamtal. Men för mig betydde det och betyder fortfarande mycket.

När något dramatiskt inträffar kan omgivningen tro att den drabbade behöver stora insatser och välformulerade offentliga uttalanden. Men ofta behövs något betydligt enklare. En människa som ringer. Någon som lyssnar. Någon som säger,

"Du är inte ensam. Vi finns här."

Det borde vara självklart inom den organisation som säger sig företräda nämndemän.

Att ge stöd är inte detsamma som att ta ställning i skuldfrågan. Det går att visa medmänsklighet utan att föregripa en utredning. Det går att stå kvar bredvid en människa samtidigt som man säger att eventuella fel måste granskas sakligt och rättvist.

Vi nämndemän förväntas varje dag hålla isär person och handling. Vi ska kunna bedöma en gärning utan att förlora respekten för människan. Samma princip borde gälla när en nämndeman själv hamnar i blåsväder.

Problemet är kanske inte alltid bristen på vilja. Det kan också vara rädsla. Rädsla för att själv dras in i kritiken, för att förknippas med det inträffade eller för att ett enkelt stöd ska uppfattas som ett försvar av allt som personen anklagas för.

Men om organisationer bara vågar stå bredvid sina företrädare och medlemmar under de soliga dagarna, vilken betydelse har då gemenskapen när stormen kommer?

Stöd får aldrig bli ett skydd mot berättigad kritik. Men kritik får heller aldrig bli ett skäl att överge en människa.

Ibland kan ett telefonsamtal vara skillnaden mellan att känna sig helt ensam och att orka möta det som väntar. Det kräver inga utredningar, inga formella beslut och inga stora ord.

Det kräver bara att någon vågar stå kvar när det blåser.