Kan en nämndeman verkligen glömma...

Veckan som gått har varit tung. Skolattacken i Fagersta har präglat både nyhetsrapporteringen och många samtal. En 17-årig flicka miste livet och tre pojkar skadades. En 18-årig man sitter häktad misstänkt för dådet.
Det är en tragedi som i första hand handlar om de drabbade, deras familjer, skolkamrater och ett helt samhälle som försöker förstå det ofattbara.

Men mitt i detta väcktes också en annan fråga som jag har svårt att släppa.
Redan kort efter händelsen publicerades detaljerade uppgifter ur det första polisförhöret med den misstänkte. Uppgifter om hur han ska ha tänkt, hur offer valts och att han enligt mediernas uppgifter velat döda fler. Andra medier följde efter.
Vi känner igen mönstret från andra uppmärksammade brottmål. Uppgifter ur en pågående förundersökning börjar cirkulera långt innan åtal väckts och långt innan en domstol har fått möjlighet att pröva bevisningen.

Det finns goda skäl till att förundersökningssekretessen finns.
En brottsutredning måste kunna genomföras utan att vittnen i förväg får veta vad andra har berättat. Den misstänkte ska inte kunna anpassa sin berättelse efter uppgifter som publicerats. Polis och åklagare måste kunna pröva olika hypoteser utan att varje uppgift omedelbart blir offentlig sanning.

Samtidigt finns ett fullt begripligt informationsbehov. När något så allvarligt inträffar vill människor veta vad som har hänt och varför. När myndigheterna av utredningsskäl är försiktiga uppstår ett informationsvakuum som medier gärna fyller.
Men för oss nämndemän finns ytterligare en dimension.

En dag kommer målet hamna i en svensk rättssal. Där sitter en juristdomare tillsammans med oss nämndemän och ska bedöma skuldfrågan utifrån den bevisning som faktiskt läggs fram under huvudförhandlingen.

• Inte utifrån tidningsrubriker.
• Inte utifrån vad någon anonym källa uppgett.
• Inte ens utifrån ett polisförhör som återgivits i medierna.

Vår uppgift är att döma efter det som kommer fram i rättssalen.

Det låter självklart. Men hur enkelt är det i praktiken när man under veckor eller månader mötts av rubriker, citat, analyser, bilder och kommentarer kring den misstänkte?
Vi nämndemän är människor. Det är själva tanken med vårt uppdrag. Vi ska bidra med erfarenhet, omdöme och ett medborgerligt perspektiv. Men samma mänsklighet innebär också att vi påverkas av det vi hör och ser.
Därför måste vi vara särskilt vaksamma.

Har jag läst om målet tidigare? Har jag redan skapat mig en bild av vad som hänt? Kan jag verkligen lägga den bilden åt sidan när jag sätter mig i rättssalen?
Det är frågor som varje nämndeman måste våga ställa sig.
Här finns också en viktig förtroendefråga. Rättvisa ska inte bara skipas. Den måste också uppfattas som att den skipas på ett opartiskt sätt.

Om allmänheten får intrycket att domstolen bara bekräftar en berättelse som redan etablerats i medierna riskerar något centralt att gå förlorat. Och om domen i stället avviker från den bild som vuxit fram i medierna kan reaktionen bli den motsatta.

Då kommer frågan snabbt, hur kunde domstolen döma så?

I sådana situationer hamnar nämndemännen ibland mitt i stormen. Vi har sett hur domare och nämndemän efter uppmärksammade mål utsatts för hård kritik, personangrepp och ibland hot.
Det är en märklig ordning om uppgifter först läcker ur en sekretessbelagd utredning, därefter formar allmänhetens uppfattning och till sist skapar ett tryck på de personer som faktiskt har till uppgift att göra den opartiska prövningen.
Detta är ytterligare ett argument för bättre utbildning och fortbildning av nämndemän.
Vi ska inte bli jurister-light.
Vi ska bli bättre nämndemän.

Där ingår kunskap om bevisvärdering och rättsprocessen, men också förståelse för hur förhandsinformation, medierapportering och egna föreställningar kan påverka vårt omdöme.
Domstolarna behöver samtidigt bli bättre på att stödja nämndemän som hamnar i medialt uppmärksammade mål och på att hantera de trakasserier och hot som ibland följer.
Jag hoppas därför att samtliga nämndemän, inte minst ni vid Västmanlands tingsrätt, får en ordentlig briefing och gärna någon form av särskild information/ fortbildning inför det som kan komma.

Inte om själva målets innehåll, naturligtvis, utan om hur man som nämndeman hanterar ett mål som redan är starkt präglat av omfattande medierapportering.
Hur förhåller man sig till sådant man redan har läst? När kan jäv aktualiseras? Hur skyddar man sitt eget oberoende och hur hanterar man det mediala tryck som kan uppstå både före, under och efter en rättegång? Det vore enligt min mening en både rimlig och viktig förberedelse.
Nämndemännen finns i rättssalen för att representera det medborgerliga perspektivet i rättskipningen. Då måste samhället också ge oss rimliga förutsättningar att fullgöra uppdraget.
För när rättssalen öppnas ska det vara bevisningen där inne som avgör.
Inte rubrikerna utanför.

Tack för att du läser och håller samtalet om nämndemannauppdraget levande.
Kommentera och dela gärna dina tankar i ett mail.

Med varma nämndemannahälsningar
Lasse Reuterberg Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening