Från galgbacken till dagens tingsrätt (podd)

Poddmanus

Ett kåseri av Lasse Reuterberg

Jag påminns faktiskt ofta om mitt nämndemannauppdrag, ibland på de mest oväntade platser.

Under en resa genom Halland passerade jag det gamla häradshäktet i Kvibille. Jag hade egentligen inget särskilt ärende dit (annat än ost), men som så ofta när något har anknytning till domstolar, rättskipning och vår rättshistoria väcks min nyfikenhet.

Och plötsligt stod jag där mitt i en berättelse som både kändes oerhört avlägsen och märkligt nära.

På den svenska landsbygden såg rättskipningen en gång helt annorlunda ut. När ett mord hade begåtts kunde kronofogden eller kronolänsmannen både utreda brottet och fungera som polis och åklagare. Prästen hade också en uppgift. Han skulle tala den misstänkte eller dömde till rätta, påminna om synden och försöka få fram ett erkännande.

Kroppen kunde vara dömd till döden, men själen kunde fortfarande räddas.

Och om domen verkligen blev döden väntade bödeln.

Det var ett yrke som staten absolut behövde, men som nästan ingen ville ha. Bödeln och hans familj kunde bli socialt utstötta. Folk ville inte umgås med dem, ännu mindre gifta in sig i familjen. Under äldre tid kunde till och med en dödsdömd man få möjlighet att rädda sitt eget liv genom att ta på sig bödelsyrket.

Det måste ha varit ett märkligt val, att undgå sin egen avrättning genom att bli den som verkställde andras.

Arbetet var dessutom reglerat in i detalj. Bödeln hade fast lön och särskild ersättning för olika uppgifter. En taxa från 1700-talet anger bland annat fem daler för en halshuggning och tio daler om kroppen dessutom skulle brännas på bål.

Rättskipningen hade alltså bokstavligen en prislista.

Avrättningarna skedde offentligt. Människor kom i stora skaror för att titta och syftet var tydligt, straffet skulle inte bara drabba den dömde utan också avskräcka alla andra.

Men runt galgbackarna fanns dessutom en märklig blandning av kristendom och gammal folktro.

Man trodde att den avrättades blod kunde ha läkande eller magiska krafter. Det berättas om människor som efter en halshuggning rusade fram för att försöka samla upp blodet. Även ben och annat från avrättningsplatser kunde användas i olika former av folktro och trolldom.

Avrättningsplatserna låg ofta vid sockengränser. Dels kunde kostnader och skyldigheter då delas mellan socknarna, men det fanns också en mer fantasifull förklaring. Om den döde skulle gå igen skulle han, enligt folktron, inte veta åt vilket håll han skulle gå för att hämnas.

Det är lätt att le åt sådant i dag.

Men mitt i all denna märkliga historia dök plötsligt något mycket bekant upp.

Nämndemännen.

Den svenska nämnden har mycket gamla rötter. Vid häradsrätterna satt häradshövdingen tillsammans med bönder från bygden. I 1734 års lag fastställdes att häradsrätten skulle bestå av häradshövdingen och tolv nämndemän.

Tolv nämndemän.

Vi som i dag sitter tre nämndemän tillsammans med juristdomaren kan kanske ägna en tanke åt hur överläggningarna såg ut när tolv självständiga bönder skulle komma överens.

Dessutom krävdes det länge att nämnden var enig för att kunna överrösta häradshövdingen. Det måste ha funnits överläggningar som blev ganska långa även på den tiden.

Nämndemännens uppgift byggde heller inte på att de skulle vara några slags amatörjurister. Tvärtom var deras förankring i bygden en viktig del av uppdraget. De skulle bidra med erfarenhet, lokalkännedom och det perspektiv som fanns utanför den professionella juridiken.

Det resonemanget känns faktiskt förvånansvärt modernt.

När jag stod där i Kvibille slog det mig hur mycket som har försvunnit ur den gamla rättskipningen.

Bödeln försvann. Galgbacken försvann. Kroppsstraffen försvann. De offentliga avrättningarna upphörde under 1800-talet och dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921 i fredstid. Häradsrätterna ersattes 1971 av dagens tingsrätter.

Men en sak blev kvar.

Nämndemannen.

Jag tycker att det är en ganska fascinerande tanke.

Vi är alltså inte någon modern konstruktion som av en slump placerats bredvid juristdomaren. Vi bär på en rättstradition som går långt tillbaka i tiden, tanken att rättskipningen inte enbart ska vara en angelägenhet för den juridiska professionen utan också ha en förankring hos människor utanför den.

Mycket har naturligtvis förändrats sedan häradshövdingen samlade sina tolv nämndemän.

Och tack och lov för det.

Men kanske finns också en liten lärdom här för oss som tjänstgör i dag.

Rättssystemet är aldrig färdigt. Det som en generation uppfattar som självklart kan nästa generation betrakta med stor förvåning. Rättsstaten utvecklas därför inte genom att vi nöjer oss med att säga att "så här har vi alltid gjort".

Den utvecklas genom att vi hela tiden funderar över vad som fungerar, vad som behöver förändras och vad som faktiskt är värt att försvara.

Mitt korta stopp vid det gamla häradshäktet i Kvibille blev därför betydligt längre än jag hade tänkt mig.

Och när jag åkte därifrån hade jag fått ännu en påminnelse om mitt eget uppdrag.

Bödlarna och galgbackarna är borta sedan länge.

Men nämndemännen är fortfarande kvar.