Mentorskapet - bron mellan utbildning och verklighet

Minns du din första dag som nämndeman?

Grundutbildningen var genomförd och du hade fått information om uppdraget, jäv, sekretess och domstolens arbete. Ändå fanns kanske känslan av att inte riktigt vara förberedd.

Det är först när rättssalens dörr stängs som uppdraget börjar på riktigt.

Plötsligt ska du tillsammans med juristdomaren och andra nämndemän bedöma bevisning och fatta beslut som kan förändra en annan människas liv. Samtidigt kan enkla frågor kännas svåra. När får jag fråga? Vad händer under överläggningen? Vågar jag säga att jag inte förstår? Kan jag stå fast vid min uppfattning om de andra tänker annorlunda?

Grundutbildningen ger en nödvändig grund. Men mellan utbildningen och den verkliga tjänstgöringen finns ett avstånd som måste överbryggas.

Mentorskapet kan bli den bron.

Bron måste finnas från början

På många domstolar finns erfarna nämndemän som välkomnar nya kollegor och förklarar hur vardagen fungerar. Det är värdefullt, men stödet bygger ofta på personlig välvilja. Några får ett gott stöd, medan andra lämnas ensamma med sin osäkerhet.

En bro kan inte börja byggas när någon redan står vid kanten. Den måste finnas på plats från början. Därför bör ett organiserat mentorprogram erbjudas alla nya nämndemän. Kontakten bör tas före den första tjänstgöringen och följas upp under den första tiden.

Mentorn ska inte tala om hur ett mål ska bedömas eller hur den nya nämndemannen bör rösta. Mentorskapet får aldrig bli ett sätt att överföra personliga uppfattningar eller gamla vanor.

Mentorn ska inte bära den nye över bron.

Mentorn ska skapa trygghet, inte styra bedömningen.

Det handlar om att förklara praktiska rutiner, uppmuntra frågor och tydliggöra det självständiga ansvaret. Nämndemannen är inte åskådare, praktikant eller juristdomarens assistent.

Nämndemannen är en självständig meddomare med eget ansvar för avgörandet.

En kortare väg till trygghet

Ett genomtänkt mentorskap gör att en ny nämndeman betydligt snabbare kan bli trygg och självständig. Utan organiserat stöd måste mycket läras genom tillfälligheter, egna misstag och långsam tillvänjning. Under den tiden riskerar nämndemannen att förbli passiv och alltför beroende av andra.

Det är också en fråga om rättssäkerhet.

En osäker nämndeman kanske avstår från att ställa en viktig fråga, inte vågar framföra en avvikande uppfattning eller har svårt att skilja mellan personlig övertygelse och den bevisning som faktiskt har lagts fram.

Erfarenhet måste byggas över tid, men ingen ny nämndeman ska behöva göra det ensam.

Sådant som kan förklaras, tränas och följas upp ska inte behöva upptäckas genom osäkerhet och misstag. Mentorskapet ersätter inte erfarenheten, men förkortar vägen fram till den trygghet som uppdraget kräver.

Domstolen måste äga ansvaret

Domstolsverket och domstolarna måste äga och ta det fulla ansvaret för mentorskapet. Det får inte bli en frivillig sidoverksamhet som är beroende av enskilda nämndemäns välvilja.

Samtidigt vore det ett misstag att bygga ett mentorprogram utan att använda den kunskap som redan finns. Vid våra domstolar tjänstgör många kunniga och erfarna nämndemän. De känner uppdragets praktiska verklighet, osäkerheten under den första tiden och de frågor som nya nämndemän inte alltid vågar ställa.

Domstolens ansvar måste förenas med nämndemännens erfarenhet.

Domstolsverket bör ta fram ett nationellt program. Varje domstol bör ansvara för genomförandet, utbilda mentorerna, avsätta tid och följa upp resultatet. De lokala nämndemannaföreningarna och särskilt lämpliga nämndemän bör medverka i både utformningen och det praktiska mentorskapet.

Ansvaret ska ligga hos domstolen, men erfarenheten ska hämtas från dem som känner uppdraget.

NRF bör gå i spetsen

Här borde Nämndemännens Riksförbund ta initiativet och driva fram ett nationellt samarbete mellan Domstolsverket, domstolarna, de lokala föreningarna och erfarna nämndemän.

Det är därför både glädjande och överraskande att förbundsstyrelsen i sitt svar på motionen om en ny strategisk agenda skriver att man delar mina intentioner och betraktar frågorna som viktiga. Samtidigt föreslog styrelsen att förbundsstämman skulle avslå motionen och därmed behålla den strategiska agenda som har funnits under tre förbundsstämmor, utan att den, såvitt jag kan se, har lett till några tydliga och relevanta resultat.

Motionens syfte var inte att kritisera för kritikens skull, utan att modernisera och utveckla den strategiska agendan genom tydligare mål, ansvar och uppföljning.

När styrelsen delar intentionerna men ändå avvisar förslaget till förändring uppstår en naturlig fråga.

Varför fortsätta som vi alltid har gjort när vi samtidigt är överens om att utveckling behövs?

Det gamla ordspråket uppmanar oss att gå från ord till handling. Eller som jag själv skulle formulera det:

Ett nationellt mentorprogram skulle kunna bli just en sådan konkret handling och ett första steg mot bättre kompetens, större trygghet och stärkt rättssäkerhet för alla nya nämndemän.

Grundutbildningen är början. Erfarenheten kommer med tiden. Däremellan behövs en trygg bro.

Nämndemän ska inte bli jurister-light. Vi ska bli bättre nämndemän.

Med varma hälsningar

Lasse Reuterberg

Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening