När nämndemannen är vald ska partiet kliva åt sidan (podd)

Kära läsare,

I Dagens Juridik skriver Nämndemännens Riksförbunds ordförande Linda Ingvarsson om behovet av att stärka rekryteringsprocessen för nämndemän. Det är en viktig diskussion. Rekryteringen måste bli bättre, lämplighetskontrollerna måste fungera och de politiska partierna måste ta ansvar för vilka personer de nominerar.

Men jag tycker att frågan är större än så.

Kalibers granskning har väckt debatt. EU har återkommande haft synpunkter på den politiska kopplingen i det svenska nämndemannasystemet. Riksrevisionen granskar Domstolsverkets och domstolarnas arbete med nämndemän. Samtidigt närmar vi oss ett nytt nomineringsår.

Det borde ses som ett reformfönster.

Och då behöver vi ett starkt Nämndemännens Riksförbund.

Inte ett förbund som främst är glatt över att få vara med, bli inbjudet till möten och få möjlighet att framföra synpunkter. Det är naturligtvis viktigt att NRF finns med vid bordet. Men värdet av den platsen avgörs av vad man faktiskt åstadkommer när man sitter där.

Vilka krav driver vi?

Vilka förändringar vill vi se?

Vad har vi fått gehör för?

Och framför allt, vad har faktiskt blivit bättre för landets nämndemän?

Ett starkt riksförbund måste ibland våga vara obekvämt. Det måste kunna säga att utbildningen inte är tillräcklig, att introduktionen är ojämn mellan domstolar, att mentorskap inte ska bygga på enskilda nämndemäns välvilja och att fortbildning måste bli en självklar del av uppdraget.

Men jag tycker att vi också måste våga diskutera den kanske känsligaste frågan av alla, den politiska kopplingen.

Låt mig vara tydlig.

Jag ifrågasätter inte att politiskt aktiva nämndemän kan döma självständigt, korrekt och opartiskt. Det gör många varje dag.

Jag vill också vara öppen med att jag själv har politiska uppdrag. Därför riktar jag inte den här diskussionen mot enskilda personer eller mot någon särskild politisk tillhörighet. Jag diskuterar en systemfråga som även berör mig personligen.

Frågan är större än den enskilda människan.

Ett rättssystem måste inte bara vara opartiskt. Det måste också vara utformat så att allmänheten har goda skäl att uppfatta det som opartiskt.

Därför tycker jag att vi inför framtidens nämndemannasystem borde våga formulera en tydlig princip.

Partierna kan nominera. Fullmäktige kan välja.

Men därefter bör partiernas roll vara avslutad.

En nämndeman är inte Socialdemokraternas, Moderaternas, Sverigedemokraternas eller något annat partis representant i rättssalen. Nämndemannen har inget partipolitiskt mandat att förvalta, ingen partilinje att följa och ingen skyldighet att motsvara förväntningar från det parti som en gång nominerade personen.

När nämndemannen går in i rättssalen ska partibeteckningen lämnas utanför dörren.

Men om vi verkligen menar allvar med den principen bör vi kanske gå ett steg längre.

Är det rimligt att den som tjänstgör som domare samtidigt har aktiva partipolitiska förtroendeuppdrag?

Jag menar att den frågan åtminstone måste våga ställas.

Det handlar inte om att människor ska sluta ha politiska åsikter. Självklart har nämndemän värderingar, erfarenheter och samhällsuppfattningar. Det är en del av nämndemannainstitutets styrka.

Men det är skillnad mellan att ha politiska uppfattningar och att samtidigt vara formell företrädare för ett politiskt parti.

Om vi säger att nämndemannens oberoende är viktigt också för hur rättssystemet uppfattas utåt, då måste vi också våga diskutera om själva systemet borde skapa större organisatoriskt avstånd mellan partipolitiken och den dömande rollen.

Kanske borde framtidens nämndeman, när han eller hon väl är vald, lämna aktiva partipolitiska uppdrag under tjänstgöringstiden.

Inte därför att dagens nämndemän skulle vara mindre hederliga.

Inte därför att politiskt engagerade människor automatiskt skulle vara mindre lämpade som domare.

Utan därför att rollerna blir tydligare.

Det skulle inte avpolitisera människan.

Det skulle avpolitisera ämbetet.

Och just den skillnaden tror jag är avgörande för nämndemannainstitutets framtida trovärdighet.

Här borde NRF ligga längst fram.

Förbundet borde inte bara försvara dagens ordning, utan driva en sammanhängande reformagenda med bredare rekrytering, nationell grundutbildning, mentorskap, återkommande fortbildning, bättre lämplighetsuppföljning och ett tydligare oberoende från partipolitiken.

Vi ska inte kontrollera sönder nämndemannainstitutet.

Vi ska kvalitetssäkra det.

Jag har sagt det många gånger tidigare, nämndemän ska inte bli jurister-light.

Vi ska bli bättre nämndemän.

Men då behöver vi också ett riksförbund som inte nöjer sig med att konstatera att frågorna är viktiga. Vi behöver ett förbund som formulerar konkreta krav, driver dem med kraft och kan visa resultat.

Det räcker inte att få vara med vid bordet.

Man måste också veta vad man vill förändra när man väl sitter där.

Och i frågan om nämndemannens oberoende borde principen vara enkel,

Partiet får nominera människan. När människan blir nämndeman lämnas partiet utanför.

Utan leverans, ingen relevans.

Lasse Reuterberg
Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening