När sekretessen möter något som inte borde få passera

Den tilltalade, åklagaren och advokaterna har lämnat rättssalen.
Dörrarna stängs.

Kvar sitter rättens ordförande och vi nämndemän.
Nu börjar överläggningen.

Det här är kanske den viktigaste delen i vårt uppdrag som nämndemän. Det är nu vi tillsammans ska värdera det vi har hört och sett, pröva bevisningen och till sist vara med och avgöra en annan människas framtid.

Det är också här vi ska kunna tala fritt. Vi ska kunna säga vad vi verkligen tänker om bevisningen, ställa frågor, säga emot varandra och ibland ändra uppfattning. Ingen ska behöva fundera på om det som sägs några minuter senare berättas vidare utanför rättssalen.

Men tänk dig att någon plötsligt säger något som får dig att reagera. 

Inte bara något du inte håller med om.

Något som får dig att tänka,

Det där kan väl inte vara acceptabelt från en person som sitter här och dömer en annan människa?

Kanske är det en annan nämndeman som säger det.

Kanske är det rättens ordförande.

Du sitter kvar och överläggningen fortsätter. Men frågan finns där.

Vad gör du efteråt?

Kan du gå till lagmannen och berätta vad som hände?

Eller skulle du då själv bryta mot överläggningssekretessen?

Det var den frågan vi ställde till Domstolsverket.

När två viktiga principer kolliderar

Frågan är lätt att ställa men betydligt svårare att besvara.

Hur ska allvarligt olämpligt beteende under en överläggning kunna uppmärksammas, om själva överläggningen samtidigt omfattas av sekretess?

Vi bad Domstolsverket att övergripande klargöra hur reglerna ska förstås i just denna gränsdragning, där skyddet för den fria och slutna överläggningen möter behovet av att kunna reagera mot allvarligt olämpligt agerande.

I sitt svar hänvisar Domstolsverket till 43 kap. 6 § offentlighets- och sekretesslagen.

Sekretessen gäller inte bara innehållet i en ännu inte meddelad dom eller ett beslut. Den omfattar också det som förekommer under överläggningen.

Och skyddet är långtgående.

Det handlar alltså inte bara om vem som ville fria eller fälla, hur vi bedömde ett vittne eller vilken påföljd någon föreslog. Även annat som sägs under överläggningen kan omfattas.

Skälet är egentligen lätt att förstå.

Vi ska kunna tala öppet.

Överläggningen måste vara en plats där tankar kan prövas utan rädsla för att de senare förs vidare.

Samma ansvar för oss alla

Domstolsverket gör inte någon egentlig skillnad mellan juristdomare och nämndemän när det gäller tystnadsplikten.

Vi avlägger samma domared och deltar tillsammans i dömandet.

En nämndeman är alltså inte någon utomstående åhörare som efteråt fritt kan berätta vad som hände.

Den som röjer uppgifter som omfattas av tystnadsplikten kan dessutom, beroende på omständigheterna, göra sig skyldig till brott mot tystnadsplikten.

Överläggningssekretessen är alltså inte bara en god sed. Den är en rättslig skyldighet.

Men om någon verkligen är olämplig?

Och här börjar problemet.

En nämndeman som har begått brott eller på annat sätt visat sig olämplig kan entledigas från sitt uppdrag.

Men hur ska lagmannen kunna agera om ingen får berätta vad som har hänt?

Domstolsverket beskriver själv motsättningen mycket tydligt.

Å ena sidan är överläggningssekretessen absolut.

Å andra sidan behöver lagmannen få kännedom om en nämndemans beteende för att kunna ta frågan vidare.

Där står vi alltså.

Den regel som ska skydda ett fritt och självständigt dömande kan samtidigt göra det svårt att uppmärksamma ett beteende som kanske inte hör hemma i dömandet.

Det är ingen liten motsättning.

Det finns ingen enkel ventil

Jag hade kanske hoppats att det skulle finnas en tydlig regel för just den här situationen.

Någon bestämmelse som i praktiken säger,

"Om det som har hänt är tillräckligt allvarligt får du vända dig till lagmannen."

Men något sådant enkelt svar ger inte Domstolsverket.

Allvaret i det som sagts innebär alltså inte automatiskt att sekretessen försvinner.

Domstolsverket pekar däremot på en viktig skillnad.

Olämpligt beteende visar sig ofta också utanför överläggningen, i rättssalen, under pausen, före eller efter förhandlingen eller i andra sammanhang.

Då är det inte överläggningssekretessen som sätter gränsen.

Var något händer kan alltså få stor betydelse för vad som går att föra vidare.

Och där sitter nämndemannen

Det är lätt att diskutera sekretess som en juridisk princip.

Det blir något annat när man själv sitter där.

Du kanske just har hört något som gjort dig påtagligt obekväm. Något som fått dig att ifrågasätta en annan domares opartiskhet, omdöme eller lämplighet.

Samtidigt vet du att det som sägs under överläggningen ska stanna där.

Jag tycker inte att vi nämndemän själva ska börja uppfinna undantag från sekretessen. Det skulle i längden kunna skada just den öppenhet som sekretessen är till för att skydda.

Men jag tycker inte heller att vi kan nöja oss med att säga,

"Det är sekretess, alltså finns ingenting att göra."

För ibland kan det som händer vara allvarligt.

Ett svar som lämnar den viktigaste frågan kvar

Jag uppskattar att Domstolsverket inte försöker ge ett enkelt svar där något enkelt svar kanske inte finns.

Men deras svar visar samtidigt att det finns ett praktiskt problem.

Överläggningssekretessen skyddar något mycket viktigt, vår möjlighet att tala fritt när vi dömer.

Möjligheten att reagera mot allvarligt olämpligt beteende skyddar något lika viktigt, förtroendet för dem som dömer.

Vi behöver båda.

Därför tycker jag att frågan förtjänar tydligare vägledning.

Inte för att försvaga sekretessen.

Utan för att en nämndeman som någon gång hamnar i den här situationen ska veta vad han eller hon faktiskt kan göra.

För föreställ dig att överläggningen är slut.

Du reser dig, lämnar rättssalen och går ut i korridoren.

Men det som sades där inne följer med dig.

Du vet att du har tystnadsplikt. Samtidigt känner du att något inte borde få passera.

Vad gör du då?

Lasse Reuterberg

nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening