Podd 12 september 2026: Medmänsklighet och stöd när det blåser som mest

Vem står kvar när det blåser?

Text av Lasse Reuterberg:

Det är enkelt att försvara nämndemän när allt fungerar. Det är betydligt svårare när rubrikerna blir stora, kritiken hård och människor snabbt börjar kräva avståndstaganden. Då gömmer man sig gärna bakom krav på mer utbildning, skärpta kontroller och nya rutiner. Sådana åtgärder kan vara viktiga, men just där och då behövs ofta något mycket enklare, lite mänsklig och kamratlig kontakt. Någon som ringer, lyssnar och visar att den drabbade inte står ensam.

Att stå upp för en nämndeman som hamnat i en svår situation betyder inte att man försvarar felgrepp, dåligt omdöme eller rena klantigheter. Fel ska granskas, ansvar ska kunna utkrävas och uppdraget kräver höga krav på både omdöme och laglydnad.

Men bakom varje anklagelse, rubrik och beslut finns också en människa.

Den människan kan plötsligt befinna sig mitt i ett händelseförlopp som hon aldrig varit förberedd på. Telefonen ringer. Journalister söker svar. Bekanta drar sig undan. Organisationer blir försiktiga och människor som tidigare gärna stod nära börjar ta några steg åt sidan.

Ibland sker detta innan någon ens hunnit klarlägga vad som faktiskt har hänt.

Det är just då stödet behövs som mest.

Jag minns fortfarande med värme när dåvarande förbundsordföranden Stefan Blomqvist ringde mig efter händelserna i Almedalen. Jag hade hamnat mitt i händelsernas centrum efter att ha tacklat omkull Ing-Marie Wieselgrens mördare.

Stefan ringde inte för att utreda vad som hade hänt. Han ringde inte för att bedöma min insats eller formulera ett pressmeddelande. Han ringde för att fråga hur jag mådde och erbjuda sitt stöd.

Det var ett enkelt telefonsamtal. Men för mig betydde det och betyder fortfarande mycket.

När något dramatiskt inträffar kan omgivningen tro att den drabbade behöver stora insatser och välformulerade offentliga uttalanden. Men ofta behövs något betydligt enklare. En människa som ringer. Någon som lyssnar. Någon som säger,

"Du är inte ensam. Vi finns här."

Det borde vara självklart inom den organisation som säger sig företräda nämndemän.

Att ge stöd är inte detsamma som att ta ställning i skuldfrågan. Det går att visa medmänsklighet utan att föregripa en utredning. Det går att stå kvar bredvid en människa samtidigt som man säger att eventuella fel måste granskas sakligt och rättvist.

Vi nämndemän förväntas varje dag hålla isär person och handling. Vi ska kunna bedöma en gärning utan att förlora respekten för människan. Samma princip borde gälla när en nämndeman själv hamnar i blåsväder.

Problemet är kanske inte alltid bristen på vilja. Det kan också vara rädsla. Rädsla för att själv dras in i kritiken, för att förknippas med det inträffade eller för att ett enkelt stöd ska uppfattas som ett försvar av allt som personen anklagas för.

Men om organisationer bara vågar stå bredvid sina företrädare och medlemmar under de soliga dagarna, vilken betydelse har då gemenskapen när stormen kommer?

Stöd får aldrig bli ett skydd mot berättigad kritik. Men kritik får heller aldrig bli ett skäl att överge en människa.

Ibland kan ett telefonsamtal vara skillnaden mellan att känna sig helt ensam och att orka möta det som väntar. Det kräver inga utredningar, inga formella beslut och inga stora ord.

Det kräver bara att någon vågar stå kvar när det blåser.

Podd 5 september 2026: Från galgbacken till dagens tingsrätt

Från galgbacken till dagens tingsrätt

Ett kåseri av Lasse Reuterberg

Jag påminns faktiskt ofta om mitt nämndemannauppdrag, ibland på de mest oväntade platser.

Under en resa genom Halland passerade jag det gamla häradshäktet i Kvibille. Jag hade egentligen inget särskilt ärende dit (annat än ost), men som så ofta när något har anknytning till domstolar, rättskipning och vår rättshistoria väcks min nyfikenhet.

Och plötsligt stod jag där mitt i en berättelse som både kändes oerhört avlägsen och märkligt nära.

På den svenska landsbygden såg rättskipningen en gång helt annorlunda ut. När ett mord hade begåtts kunde kronofogden eller kronolänsmannen både utreda brottet och fungera som polis och åklagare. Prästen hade också en uppgift. Han skulle tala den misstänkte eller dömde till rätta, påminna om synden och försöka få fram ett erkännande.

Kroppen kunde vara dömd till döden, men själen kunde fortfarande räddas.

Och om domen verkligen blev döden väntade bödeln.

Det var ett yrke som staten absolut behövde, men som nästan ingen ville ha. Bödeln och hans familj kunde bli socialt utstötta. Folk ville inte umgås med dem, ännu mindre gifta in sig i familjen. Under äldre tid kunde till och med en dödsdömd man få möjlighet att rädda sitt eget liv genom att ta på sig bödelsyrket.

Det måste ha varit ett märkligt val, att undgå sin egen avrättning genom att bli den som verkställde andras.

Arbetet var dessutom reglerat in i detalj. Bödeln hade fast lön och särskild ersättning för olika uppgifter. En taxa från 1700-talet anger bland annat fem daler för en halshuggning och tio daler om kroppen dessutom skulle brännas på bål.

Rättskipningen hade alltså bokstavligen en prislista.

Avrättningarna skedde offentligt. Människor kom i stora skaror för att titta och syftet var tydligt, straffet skulle inte bara drabba den dömde utan också avskräcka alla andra.

Men runt galgbackarna fanns dessutom en märklig blandning av kristendom och gammal folktro.

Man trodde att den avrättades blod kunde ha läkande eller magiska krafter. Det berättas om människor som efter en halshuggning rusade fram för att försöka samla upp blodet. Även ben och annat från avrättningsplatser kunde användas i olika former av folktro och trolldom.

Avrättningsplatserna låg ofta vid sockengränser. Dels kunde kostnader och skyldigheter då delas mellan socknarna, men det fanns också en mer fantasifull förklaring. Om den döde skulle gå igen skulle han, enligt folktron, inte veta åt vilket håll han skulle gå för att hämnas.

Det är lätt att le åt sådant i dag.

Men mitt i all denna märkliga historia dök plötsligt något mycket bekant upp.

Nämndemännen.

Den svenska nämnden har mycket gamla rötter. Vid häradsrätterna satt häradshövdingen tillsammans med bönder från bygden. I 1734 års lag fastställdes att häradsrätten skulle bestå av häradshövdingen och tolv nämndemän.

Tolv nämndemän.

Vi som i dag sitter tre nämndemän tillsammans med juristdomaren kan kanske ägna en tanke åt hur överläggningarna såg ut när tolv självständiga bönder skulle komma överens.

Dessutom krävdes det länge att nämnden var enig för att kunna överrösta häradshövdingen. Det måste ha funnits överläggningar som blev ganska långa även på den tiden.

Nämndemännens uppgift byggde heller inte på att de skulle vara några slags amatörjurister. Tvärtom var deras förankring i bygden en viktig del av uppdraget. De skulle bidra med erfarenhet, lokalkännedom och det perspektiv som fanns utanför den professionella juridiken.

Det resonemanget känns faktiskt förvånansvärt modernt.

När jag stod där i Kvibille slog det mig hur mycket som har försvunnit ur den gamla rättskipningen.

Bödeln försvann. Galgbacken försvann. Kroppsstraffen försvann. De offentliga avrättningarna upphörde under 1800-talet och dödsstraffet avskaffades i Sverige 1921 i fredstid. Häradsrätterna ersattes 1971 av dagens tingsrätter.

Men en sak blev kvar.

Nämndemannen.

Jag tycker att det är en ganska fascinerande tanke.

Vi är alltså inte någon modern konstruktion som av en slump placerats bredvid juristdomaren. Vi bär på en rättstradition som går långt tillbaka i tiden, tanken att rättskipningen inte enbart ska vara en angelägenhet för den juridiska professionen utan också ha en förankring hos människor utanför den.

Mycket har naturligtvis förändrats sedan häradshövdingen samlade sina tolv nämndemän.

Och tack och lov för det.

Men kanske finns också en liten lärdom här för oss som tjänstgör i dag.

Rättssystemet är aldrig färdigt. Det som en generation uppfattar som självklart kan nästa generation betrakta med stor förvåning. Rättsstaten utvecklas därför inte genom att vi nöjer oss med att säga att "så här har vi alltid gjort".

Den utvecklas genom att vi hela tiden funderar över vad som fungerar, vad som behöver förändras och vad som faktiskt är värt att försvara.

Mitt korta stopp vid det gamla häradshäktet i Kvibille blev därför betydligt längre än jag hade tänkt mig.

Och när jag åkte därifrån hade jag fått ännu en påminnelse om mitt eget uppdrag.

Bödlarna och galgbackarna är borta sedan länge.

Men nämndemännen är fortfarande kvar.