Hänger jag fortfarande med? (podd)

Hej nämndemannavänner,

Inför en ny mandatperiod finns en fråga som varje nämndeman behöver kunna ställa sig, oavsett ålder. Har jag fortfarande förmågan att följa en förhandling och bidra till ett välgrundat avgörande?

Frågan blir särskilt konkret inför en nominering. Den som till exempel är 78 år i dag är omkring 83 när nästa mandatperiod går ut. Är det då rätt att tacka ja till ett uppdrag som sträcker sig så långt framåt?

Det går inte att avgöra med hjälp av ett födelseår. Ingen vet heller hur den egna hälsan kommer att utvecklas. Men ett ja till nominering är ett skäl att tänka igenom både förmågan i dag och beredskapen att ompröva beslutet längre fram.

Som jämförelse kan äldre rådmän som fortsätter tjänstgöra få sin fortsatta tjänstgöring prövad sex månader i taget. Tanken på en återkommande prövning är relevant även för oss nämndemän, trots att våra uppdrag och villkor ser annorlunda ut. Ett beslut att fortsätta behöver inte gälla för all framtid.

Inom forskningen används begreppet subjektiv kognitiv försämring när en person själv upplever att minne eller tankeförmåga har blivit sämre än tidigare. En forskargrupp som har beskrivit begreppet framhåller att den egna upplevelsen av en förändring är värd uppmärksamhet. Den räcker däremot inte för att fastställa vad förändringen beror på.

Det är en viktig skillnad. En nämndeman som märker att det blivit svårare att hålla reda på uppgifter i ett mål behöver inte dra slutsatsen att uppdraget inte längre fungerar. Men det finns anledning att stanna upp. Är svårigheten ny? Har den återkommit vid flera förhandlingar? Beror den på att det varit svårt att höra, på trötthet eller på något annat som går att åtgärda?

1177 beskriver att sömnbrist och stress kan påverka minnet. Även sjukdomar och läkemedel kan påverka minne och koncentration. Om besvären återkommer och inte blir bättre efter vila och återhämtning är rådet att kontakta vårdcentralen. Orsaken kan inte läsas ut ur ett självskattningsformulär.

För nämndemannauppdraget behöver självreflektionen också handla om det som faktiskt sker i rättssalen. Går det att följa långa förhör? Hålls olika personers uppgifter isär? Går det vid överläggningen att skilja mellan vad som har sagts och den egna tolkningen av det? Finns ork och uppmärksamhet kvar även i slutet av en lång dag?

Att behöva anteckna eller be om ett förtydligande är normalt. Den som inte förstår något viktigt ska säga till. Under förhandlingen kan frågor lämnas på en lapp till rättens ordförande, som avgör hur de ska hanteras. Under överläggningen behöver varje nämndeman kunna ställa frågor, redovisa sin uppfattning och pröva den mot det som kommit fram.

Kanske skulle ett enkelt, privat självskattningsformulär vara ett stöd? Det skulle kunna samla frågor om uppmärksamhet, minne, uthållighet och deltagande vid överläggningen. Svaren skulle stanna hos den som fyller i formuläret. Det skulle inte ge någon diagnos eller poängsumma som avgör vem som "duger". Värdet skulle ligga i möjligheten att upptäcka en förändring och fundera över vad den kräver.

Ibland kan svaret vara bättre praktiska förutsättningar, som att se till att man hör ordentligt. Ibland kan det vara ett samtal med vården. Ibland kan det vara ett beslut att tjänstgöra mindre eller att lämna uppdraget. Sådana beslut måste få fattas utan att någon pekas ut eller förlorar respekten för de insatser som redan har gjorts.

En nominering behöver inte bygga på ett löfte om att vara lika frisk om fem år som i dag. Däremot bör den förenas med en vilja att vara ärlig mot sig själv under hela mandatperioden. Hänger jag fortfarande med? Att återkomma till den frågan och handla när svaret förändras är ett tydligt uttryck för hur allvarligt vi tar vårt uppdrag och människorna vars mål vi är med och avgör.

Med vänlig hälsning

Lasse Reuterberg Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening