Vem vinner striden om nämndemännen?

Hej namnemannavänner

I veckans brev delar jag med mig av min personliga reflektion och den här jämförelsen eftersom nämndemannasystemet står inför ett viktigt vägval.

Riksrevisionen har granskat oss och kommer att lämna sin rapport nu i oktober . Valen har förändrat den politiska kartan och under 2027 ska omkring 8 500 nämndemän nomineras.

Vi måste därför granska både kritiken och inte minst, vårt eget agerande .

Jag har därför ställt de hårdaste argumenten mot systemet mot de starkaste argumenten för det.

Juristdomare ställs mot en demokratisk länk mellan domstolarna och medborgarna . Vem vinner?

Kritikerna har starkt kort

Kritiken måste tas på allvar. Forskning att politisk tillhörighet i vissa mål kan påverka utfallet. Det finns också exempel på olämpliga nämndemän, otillräcklig utbildning och bristande representativitet.

Men det bevisar inte att nämndemännen ska avskaffas. Juristdomare är inte heller fria från mänskliga bedömningsfel. Om nämndemännen tas bort samlas dömandet hos en enda yrkeskår, samtidigt som domstolarna går miste om medborgerlig insyn och bred samhällserfarenhet.

Vad gäller namnemännen?

Nämndemännen tillför samhällserfarenhet, fler perspektiv och demokratisk kontroll . Men tradition är inget bevis på kvalitet. Ansvaret är gemensamt men inte otydligt. Regeringen och riksdagen måste skapa tydliga, Domstolsverket och domstolarna regler utbildning och återkoppling, partierna förbättra nomineringarna och vi nämndemän ta ansvar för hur uppdraget utförs.

Ett öppnare system – men öppnare för vem?

En återkommande kritik gäller partiernas nomineringar. Lösningen sägs vara ett fristående ansökningssystem. Jag är inte övertygad om att det blir bättre.

Min uppfattning är att kritiken ofta är mer känslostyrd än faktabaserad . Enstaka uttalanden och händelser används som bevis för ett systemfel, trots att det sällan visa att just nomineringen orsakat problemet. En olämplig person kan väljas även av en myndighet.

Låter vi känslor, misstankar och yttre opinion styra lämnar vi principen att påståenden ska prövas mot fakta. Ställt utom rimligt tvivel är beviskravet i brottmål och kan inte överföras direkt till en reform. Men grundtanken är relevant – ett system ska inte dömas ut utan belagda fel och visade samband.

I dag vet vi vilket parti som nominerats en nämndeman och fördelningen följer valresultatet. När nämndemannen är vald upphör partiets roll . I rättssalen gäller lagen, domaren och domaransvaret.

I ett fristående system blir politiska kopplingar inte nödvändigtvis färre, bara mindre synliga. Partier och organisationer kan mobilisera även där. Någon måste välja bland de sökande. Makten försvinner inte, den flyttas. Varför skulle urvalet automatiskt bli bättre?

Förbättra nomineringen

Partiernas arbete varierar. Vissa har öppnat ansökningar och tydliga krav, andra söker i en begränsad krets.

Det talar för bättre nominering, inte för att partierna ska ersättas.

Jag vill se rekrytering även utanför medlemskretsen samt gemensamma krav på intervjuer, lämplighetsbedömning och dokumentation. Domstolarna bör också kunna återkoppla om frånvaro och olämpligt uppträdande utan att röja överläggningen.

Min slutsats

Kritikerna vinner över dem som påstår att allt fungerar perfekt. Men inte över en reformlinje som försvarar lekmannamedverkan och förbättrar systemet.

Jag vill se kunnigare och mer självständiga nämndemän, valda genom en professionell process inom den demokratiska strukturen som finns. Den som föreslår ett nytt system måste förklara vem som ska väljas, efter vilka kriterier och hur dolda politiska kopplingar ska upptäckas. Innan dess är det inte visat att något annat blir bättre.

Lasse Reuterberg

Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening