Vem försvarar folkets röst i rätten?

Hej!

När kritiken mot nämndemannasystemet är som hårdast överraskas jag av att så få verkar vilja stå upp för nämndemännen. Man verkar mest acceptera att vi finns, i stället för att förklara varför vi behövs och försvara värdet av folkets delaktighet i dömandet.

Om man tror att dömandet enbart handlar om att läsa och kunna lagen ligger det kanske nära till hands att tänka att ett AI-program skulle klara uppgiften bättre. Men att döma kräver också mänskligt omdöme, förståelse för människors livsvillkor och förmåga att pröva vad olika omständigheter faktiskt betyder.

Det är i överläggningen som den juridiska expertkunskapen möter samhällets erfarenheter från olika yrken, livssituationer och generationer. Juristdomaren bidrar med både juridisk kunskap och mänskligt omdöme. Vi nämndemän breddar den gemensamma prövningen med ytterligare erfarenheter och perspektiv. Vi kan uppmärksamma omständigheter, ställa frågor och utmana resonemang som annars riskerar att passera utan diskussion.

Sveriges Domstolar framhåller också värdet av olika perspektiv och livserfarenheter i rättens bedömningsfrågor. Som nämndemän ger vi medborgarna en direkt delaktighet i den dömande makten. Vi har en egen röst och ett personligt ansvar för domen. Det är en viktig del av domstolarnas förankring i samhället och ett värde som behöver försvaras, särskilt när kritiken är som hårdast.

Den delaktigheten får en konkret betydelse när rätten ska fatta sitt beslut. Våra erfarenheter och frågor kan påverka diskussionen. Våra röster kan också avgöra utgången. Därför behöver vi förstå vad som händer när vi efter överläggningen fortfarande tycker olika.

I en tingsrätt med en juristdomare och tre nämndemän har vi en röst var. Om två vill fria och två vill fälla blir domen friande, även om juristdomaren vill fälla.

Det följer av lindrighetsprincipen. När det mildaste alternativet får hälften av rösterna gäller det. Om två vill döma till sex månaders fängelse och två till tio månader blir straffet därför sex månader. Om tre vill ge tio månader och en sex månader bestämmer däremot majoriteten.

När fler alternativ finns kan rösterna behöva räknas samman. Anta att alla är överens om fängelse men att två vill ge tolv månader, en åtta månader och en sex månader. Då läggs rösterna för tolv månader samman med rösten för åtta månader. Resultatet blir åtta månader.

Det är lagens sätt att hantera oenigheten. Ingen behöver ändra sin personliga uppfattning för att rätten ska kunna fatta ett beslut.

Men innan vi kommer till rösträkningen måste var och en ha gjort sin bedömning.

Juristdomaren ska förklara rättsläget. Vi ska lyssna noga och fråga när något är oklart. Vi ska också pröva våra egna slutsatser mot andras argument. Att ändra uppfattning när skälen övertygar är en del av ett ansvarsfullt dömande.

Samtidigt behöver vi våga säga när vi fortfarande inte är övertygade. Vilket bevis stöder slutsatsen? Finns det en rimlig alternativ förklaring? Varför är just detta straff riktigt?

Sådana frågor hjälper hela rätten att pröva resonemanget. Vid omröstningen ska var och en också ange skälen för sin mening.

En ensam röst kan synliggöra en svaghet som andra har förbisett. En andra röst kan göra att en tilltalad frikänns. Och när flera strafförslag finns kan en enda röst påverka vilket straff som slutligen bestäms.

Att försvara nämndemännens roll är därför också att försvara förutsättningarna för att vi ska kunna fullgöra den. Vi behöver kunskap för att förstå, trygghet för att fråga och mod att stå för en välgrundad bedömning. Vår röst kan avgöra domen. Då måste vi också få förutsättningar att ta det ansvaret.

Med varma hälsningar
Lasse Reuterberg