Vi fick möjlighet att fråga – men vågade vi?

Hej nämndemannavänner

Tänk er en introduktionsutbildning för nya nämndemän som närmar sig sitt slut. Mycket har sagts om hur domstolarna fungerar, nämndemännens uppdrag, jäv och vårt ansvar. Utbildaren ser ut över gruppen och frågar om någon undrar något. Någon frågar kanske om ersättningar eller scheman men annars blir det tyst.

Kanske har alla fått svar. Men jag tror att många känner igen en annan sorts tystnad. Man har hört så mycket nytt att man ännu inte vet vilka frågor man borde ställa. Först under den första tjänstgöringen börjar några av dem ta form.

Därför fastnade jag för en uppgift i Riksrevisionens rapport om nämndemän. Där uppger 80 procent av domstolarna att nämndemännen i stor utsträckning får möjlighet att ställa frågor under introduktionsutbildningen. Bland nämndemännen var motsvarande andel 36 procent. Två tredjedelar av domstolarna följer inte alls upp hur utbildningen upplevdes.

Siffrorna förklarar inte varför uppfattningarna skiljer sig åt.
Men de får mig att fundera. Tystnad är inte ett kvitto på förståelse.

När frågorna kommer senare

En utbildare, normalt en lagman eller en rådman, kan ge gott om tid för frågor. Ändå kan den som är ny behöva möta verkligheten innan frågorna blir tydliga. Hur får jag fram en fråga under förhandlingen? Vad gör jag när jag inte förstår ett resonemang under överläggningen? Hur säger jag att jag bedömer bevisningen annorlunda?

Då behöver det finnas någon att återvända till. Annars riskerar osäkerheten att följa med till nästa tjänstgöring.

Det gäller oss som har varit med länge också. Nya mål och situationer får oss att upptäcka sådant vi tidigare inte har tänkt på. Erfarenhet gör oss tryggare, men vi behöver fortfarande kunna fråga och ompröva vår förståelse.

Ett ansvar vi delar

Frågor är ett gemensamt ansvar. Vi behöver själva säga till när något är oklart. Samtidigt behöver utbildaren och domstolen göra det lätt att fråga, även när frågan kommer senare eller känns obekväm.

Ingen vill verka okunnig eller ta för mycket av andras tid. Men vi är med och dömer. Om en förklaring inte räcker behöver vi be om en till. Det kan dessutom hjälpa fler än den som frågar.

Konkreta exempel och samtal i mindre grupper kan göra det lättare att komma igång. Där kan vi pröva våra tankar och upptäcka att andra undrar över samma sak.

Vad blev faktiskt begripligt?

Riksrevisionen rekommenderar mer diskussion och erfarenhetsutbyte i utbildningen. Jag tycker också att vi behöver följa upp hur kunskaperna fungerar efter de första tjänstgöringsdagarna.

Uppföljningen behöver visa vad vi har förstått och vad vi fortfarande behöver hjälp med. Tre enkla frågor kan vara en början. Vad var tydligt? Vad överraskade? Vad behöver förklaras igen?

Svaren kan ge den nya nämndemannen stöd och förbättra nästa utbildning. Någon behöver fråga och ta hand om svaren.

För mig handlar detta om hur vi tillsammans blir tryggare i uppdraget. En outtalad fråga försvinner inte för att utbildningen är avslutad. Den kan följa med oss ända fram till ett avgörande. Därför måste det finnas plats för den.

Lasse Reuterberg
Nämndeman och ordförande i Södertörns Nämndemannaförening